Saturday, January 3, 2009

Man får ta skeden dit man kommer...



Midvinternattens köld är hård,
kärnorna knastra och flamma,
Allan sova i enslig gård,
samma gör Allans mamma.
Månen rullar sitt tysta barn,
katten hänger i mammas garn,
snön ligger tyst på taken.
Tomten fryser om händerna.

Står där och fryser vid ladgårdsvägg,
räknar de ynkliga slantar.
Snor sina händer i lusigt skägg,
önskar han hade vantar.
Står där och grubblar men vet ej vad
vantar kan kosta i närmsta stad.
Tänker så han skallen kan spräcka;
undrar om slantarna räcka?

För sin hand genom flottigt hår,
andas i valkiga näven,
står där och stampar med stela tår
ty han fryser om fötterna även.
Står där och huttrar i nordanvind,
stryker en hårdfrusen klump från sin kind.
Fryser så ända till märgen,
och verkar förfrusen till färgen.

Går till kylskåp och skafferi,
nallar av alla faten.
Dricker ur flaskan med konjak i,
ja, god är julematen.
Skinka och konjak är nog all right,
men tomten, han tänker på Fahrenheit
som biter i handen och kinden.
Tomten, sin cos, styr mot vinden.

Går till den vrå där hans grötfat står,
sätter sig ned till att spisa.
Huttrar och fryser så tänderna slår
mot läppar som vindarna isa.
Blåkalla kinder, svartfrusna tår,
isbark på ryggen och rimfrost i hår,
och i stjärnornas frostiga glitter
han fryser ihjäl där han sitter.

[av Tomten Rydberg, saxat ur Svenska MAD någon gång på 80-talet]

Originalet finns här.

No comments:

Post a Comment